Under senare år har efterfrågan på yppigt mjuka och saftiga rödviner ökat, och det är här som merlotdruvan kommer in. Den fyller nämligen kraven på yppig frukt och maffigt mjuka tanniner till punkt och pricka. Det kom vinodlarna i Kalifornien snabbt underfund med och när efterfrågan ökade på ett saftigt alternativ till cabernet sauvignon låg de redan i startgroparna med sina mulliga merlot. Många andra vinländer har förtjust hakat på den här trenden, och i Sydamerika är det Chile som ligger i ledningen.
Det här långsmala landet längs Stilla havets kust är ett av de få länder i världen som klarat sig undan vinlusens, Phylloxera vastatrix, härjningar. Här spelade många faktorer in. Dels lyckades Chile importera vinstockar från Bordeaux i mitten av 1800-talet, ett par decennier innan den fruktade
phylloxeran slog till och ödelade alla Europas vinodlingar. Dels har landet ett osedvanligt skyddat läge: i norr heta ökenområden, i öster Andernas snöbeklädda toppar, i söder det kalla Eldslandet och i väster Stilla havet, förhållanden som alla fyra effektivt sätter stopp för vinlusens framfart.
Här fanns alltså gamla fina odlingar av merlot som alla växte på egna rötter och inte måste ympas på phylloxeraresistenta, amerikanska rotstockar. Det perfekta klimatet med heta dagar och svala nätter var som gjort för att framställa de fruktiga merlotviner som världens konsumenter ropade efter. Det var först på 1990-talet som vinodlarna gjorde upptäckten att där också fanns en annan druvsort mitt i odlingarna av merlot, nämligen carmenère.
I Bordeaux fanns det gott om carmenère fram till mitten av 1800-talet, men efter phylloxeran brydde man sig inte om att plantera in den igen, eftersom den mognade så sent - hela tre veckor efter merlot. I Chile tycktes dock ingen ha märkt den stora skillnaden i mognadstid,
trots att carmenèredruvorna fortfarande var klart omogna när merlot skulle skördas, och väntade man tills carmenère uppnått optimal mognad var merlotdruvorna övermogna och russinliknande.
När vinodlarna i Chile väl hade kommit underfund med att det rörde sig om två druvsorter, var de inte sena med att dra nytta av fenomenet. De utnämnde snabbt carmenère till landets egen, speciella druva, och de satte omedelbart igång med det tidskrävande arbetet att skilja carmenère från merlot.
Men det är inte bara mognadstiden som skiljer de här två vinerna åt. Smaken är också utpräglat annorlunda. Där merlotvinerna har en yppig, saftig, plommonfruktig arom har carmenère en örtkryddig, bärig smak som drar åt lingon, gräs och mullbär. Det är en spännande övning att prova de här två typerna av viner mot varandra, och när man gör det kan man absolut inte fatta att någon någonsin kunnat tro att det rörde sig om en och samma druva.
I dag planteras alltid de här två sorterna var för sig, och de merlotviner som förr kunde
ha en kartig ton av omogna carmenèredruvor i smaken, har nu fått en mjukt plommonfruktig arom som är karakteristisk för merlotdruvan. Med undantag för vissa merlotviner av hög kvalitet, har carmenèrevinerna ofta stramare struktur och mer karaktär, en smak som passar förträffligt till rätter på fågel och vilt. Dessutom är det ju alltid trevligt med litet omväxling.
Nu finns det ganska gott om prisvärda carmenèreviner på Systembolaget, och bra blandningar med cabernet sauvignon, malbec eller syrah förekommer också. Vi kan till och med hitta bra carmenèreviner på bag in box. Carmenère av högre kvalitet finns dessvärre bara i Systembolagets beställningssortiment.